Att vara gammal i gemet..

Idag har jag känt mig lite som en domedagsprofet. Jag tror att jag helt enkelt varit med i ”gemet” länge nog för att se hur allt verkar komma tillbaka. Repris. De ja vu. Det kan handla om postitlappar där vi i olika sammanhang ombeds att ”brainstorma”, snacket om värdegrunder och nya smartare arbetsmetoder och rutiner. Effektivisera. Människan/patienten i fokus. Det känns ibland som om det vi en gång kom fram till, det ska uppfinnas igen. Mycket av det som ”brainstormats” fram genom åren är stendött. Bortglömt. Stor stroke utan möjlig rehabilitering eller återhämtning liksom..

Tiderna förändras och så gör ju även vi människor, men vad händer egentligen när verkligheten skoningslöst sätter klorna i oss? När iver och entusiasm dödas, när saker och ting toppstyrs, ekonomiska förutsättningar förändras, brist på kompetens eller när det helt enkelt sitter en lapp på dörren. Det är stopp. När vi sen inte längre orkar, törs eller vill säga ifrån eller saknar viljan att jobba för något bättre? Jag kan inte påstå att jag är särskilt aktiv uppe på barrikaderna, utan det handlar mer om att sucka så tyst som möjligt, försöka tänka positivt och planera för nästa lediga dag. Vart tog tjejen i näbbstövlar och med ett stort samhällsengagemang vägen? Vad var det som gjorde att jag tappade gnistan? Jag som tycker att det är viktigt med solidaritet, gemenskap och glädje har blivit bekväm och ganska självupptagen. Jag måste tänka på mig själv. Vara rädd om mig. Hur blev det så?

Ha en fin ”lillördag” alla vänner och även dom jag inte känner!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: